It´s hard..

Jag var ute och gick idag, som jag nu gör varje morgon!

Jag tänkte, än en gång på Tim.
Men det värker inte lika mycket..

Det känns som att jag faktiskt kan gå vidare, men ett litet steg i taget.. jag har kanske kommit 3 meter på 1 mil ungefär om man kan beskriva det så.

Jag vill inte gå vidare egentligen, ifall det är så att Tim vill ha mig, men han har ju inte direkt visat det.. inte visat det överhuvudtaget faktiskt..
Minsta lilla pip från honom hade gjort min dag.. men inget..
Så jag är nog illa tvungen, jag kan ju inte bara gå och vänta på att inget händer, jag vet att det inte har gått så lång tid, men om man älskar varandra, så kan man inte vara utan varandra under för lång tid, speciellt inte när man bor så nära varann.

Jag är fortfarande jäkligt löjlig och sårar mig själv... Jag bygger upp en förväntan var gång jag kommer från jobbet.. att han står där med sin bil och väntar på mig hemma.. Men varje gång jag kommer upp på vår gata så vet jag, att det inte kommer att hända, och så blir jag såklart ledsen..

Jag sover skitdåligt också.. Jag vaknar flera gånger under natten och kan inte somna om...

Slå mig med en klubba i huvudet så jag kan få glömma allt!