And then there´s nothing more then total darkness..

Jag trodde inte på dig..
Fortfarande känns det inte verkligt!

Men du kom hit igår, klev ur bilen, gick fram till mig och sa "jag vill inte mer"
Vad förväntade du dig från mig.. Jag blev rasande förstås..
Här har du gått hemma i flera dagar och totalt ignorerat mig,
jag har velat prata men inte du..

Du kunde väl åtminstone ha pratat med mig om det, att vi kommit fram till detta beslutet ihop åtminsone, jag hade fortfarande varit ledsen, sårad och vilsekommen, men jag hade iaf fått en inblick i varför du gjorde som du gjorde.

Nu står jag här, helt förvirrad och fattar inte varför du gjorde slut.
Vi bråkade lite ja, men det var inget super tjafs som vi haft innan?!

Saken är den, jag tänker... om jag inte hade svarat surt på ditt sms.. hade det fortfarande varit vi?
Om du hade struntat i att ignorera mig och åkt hit och pratat.. hade det fortfarande varit vi då?
Jag tror det..

Jag känner mig inte alls betydelsefull i dina ögon..
Hade jag varit det, så hade du inte dumpat mig på detta sättet,
och absolut inte kört hem utan att röra en min..
Du var så iskall, som att du inte brydde dig för fem öre,
jag var som vilken jäkla brud som helst, som du säkert kan hitta fler av!

Jag vill inte.. jag drabbas av sån ångest hela tiden..
"jag kommer aldrig mer få krama eller pussa honom"
"jag kommer aldrig mer komma hem från jobbet och finna dig i soffan med min pappa"
"jag kommer aldrig mer få slå bort dig när du vill pela i min näsa"

Jag vill inte att det ska vara så, jag vill inte..
Jag känner mig desperat och vilsekommen, jag går fram och tillbaka och vet inte vart tusan jag ska ta vägen..

En cirkel, en cirkel utan slut kan man beskriva det som.. jag blir panikslagen för jag kommer inte ur den..

Fan Tim.. jag trodde inte för allt i världen att jag betydde så lite för dig, att du bara kan vända dig om och gå, för att aldrig mer blicka bakåt..