lördag 27 november 2010

Who am i kidding?


Jag ser fram emot att åka, men jag vill samtidigt gömma mig under sängen och hoppas på att ingen tvingar mig till flyget.

Kluvna känslor.

Mina vänner har stöttat mig igenom detta med Tim.
Medans min familj skickar grattis sms och umgås med han på fritiden.
Jag är lite orolig, Nina.. om det är så du brukar vara mot dina vänner, hur var du då mot Tim? I don´t even wanna know.

Jag är sårad, djupt sårad.. mina vänner har uppträtt mer som min familj än vad min familj har gjort.

It is time to go, and leave everything behind.

Har inte ens berättat för pappa än.. Det är de jag fasar för allra mest.
Jag är ingen uppnosig tonåring som gör vafan jag vill..
Jag är en dotter som alltid gör vad mamma och pappa säger, därför mår jag dåligt när dem säger nej.. När det är något jag absolut vill göra.
Jag gör ju det i vilket fall som helst, men ett lycka till hade betytt mest för mig.

(btw, jag tog dedär fotot idag!)

2 kommentarer: