I don´t wanna be me.. I wanna be us..

Det värsta är..
Jag har ångest för förra inlägget!
Det är inte så att jag är arg, eller försöker snacka skit om Tim.

Jag är jäkligt ledsen bara, sårad och förvirrad.
Alla vet att jag älskar honom och att det inte finns någon annan för mig..
Därför är det extra tufft när han inte verkar bry sig, han sa att han brydde sig, men det är bara ord.. "en bild säger mer än tusen ord" samma sak med en handling.

Jag gråter, jag får svårt att andas och mina dagar flyger förbi för snabbt!
Dubbelmoralisk, ja..
Saken är den.. OM, jag menar OM tim någonsin hör av sig.. Så kommer jag skrika av lycka, eftersom mitt hjärta säger åt mig det.
Jag vill, och jag vill inte..
Vem säger att man får lov att göra så med en flickas hjärta?
Man kan inte bara lämna henne och tro att hon finns kvar när han känner för att komma tillbaka.
Därför vill jag säga nej.. OM han kommer tillbaka..
Men innerst inne vet jag att jag kommer säga ja.. eller rättare sagt skrika för allt vad mina lungor förmår.

Det som jag tänker på.. vad ska jag göra egentligen?
Ska jag leva mitt liv låtsas vara lycklig och ha så jäkla roligt jag kan, strula rundor och träffa pojkar!
Eller ska jag sitta hemma vara sorglig och tycka synd om mig själv eftersom det inte finns ett uns lycka kvar i mig?

Svaret är.. jag vet inte..
Det kommer låta idiotiskt, men mina tankar är såhär:
Om jag "strular rundor" så kommer Tim antingen bli svartsjuk och höra av sig, eller kommer han bli svartsjuk OCH hämdlysten och själv gå ut och strula rundor.. (kanske det han vill)
Sitter jag hemma och är ledsen, kanske han tänker.. "Asch, jag kan festa och ha roligt, när jag känner för att jag vill va med henne igen, så är hon kvar" eller så ångrar han sig och hör av sig.. men det tvekar jag på..

Varför tror jag det värsta om Tim?
Jo.. för han har inte hört av sig sen det tog slut.. Jag har, men bara om viktiga saker, och då har han varit arg varenda gång, eller inte brytt sig.
Undrar han inte ens hur jag mår? Det måste inte vara en lång kärleksförklaring, bara ett litet, "hur är det med dig" att du kanske iaf tänker på mig lite..

Jag hoppas för allt vad mitt hjärta orkar att det ska bli vi igen, men för varje dag som går, så tror jag mindre och mindre på att det kommer att hända..

Alla bilder.. Alla minnen.. det är smärtsamt att se hur lycklig jag var med honom, hur lycklig han var med mig, och att allt detta är över..
Söndagsmiddagarna, mysiga filmkvällar då alltid någon av oss somnar, hur jag älskade att bara smyga fram och krama dig, dina varma, mjuka läppar mot mina, få ligga på din arm när jag somnar, hur du killar min rygg, att få hålla din hand..

Tårar rinner, och jag börjar sakta glömma bort känslan av allt detta, jag vill inte.. men det kanske vore det bästa...

Men jag kommer fortsätta vänta på den dagen då du står utanför min dörr, eller dagen då min mobil plingar till och det står "älskling <3"
Nej.. jag har inte förmått mig att ändra.. för hur mycket jag än avskyr dig just nu, så älskar jag dig av hela mitt hjärta! och kommer alltid att göra det!

Me love you foh evah an evah an evah.. *formar ett halvt hjärta med händerna*

älskar dig long long time my love! <33 (säger du, och formar den andra halvan med dina händer)